Denna film har tydligen blivit beskriven som en deckare av många, och ja det finns ett mysterium men det är inte det som är det viktiga. Huvudrollspersonen är inte ens intresserad av själva mysteriet, vilket hon flera gånger poängterar, hon vill bara lösa sina problem, något även jag kände. Jag var absolut intresserad av hur det skulle gå men inte hur saker och ting egentligen låg till. Denna film skrek snarare bara misär och ångest långa vägar. Detta behöver inte vara något negativt och med en sådan underbar och stark huvudkaraktär som 17-åriga Ree så kunde jag hela tiden hålla huvudet ovanför ytan och kippa efter anda. Även karaktären Teardrops, som hade många olika lager av sött och salt, växte i mina ögon allt eftersom filmen rullade på. ”Winter’s Bone” lyckades även med att få mig att känna med Ree, hennes otrygghet, osäkerhet och rädsla för vad som kan hända härnäst då hon träffar andra karaktärer i filmen. Det som drog ner mitt betyg för Winter’s Bone” var klart det stundtals sega tempot som gjorde att filmen stod stil och trampade vatten, vilket gjorde mig mest förvirrad över var filmen var på väg. Eftersom jag upplevde filmen så ångestfylld i allt vad handling, foto, musik och tempo heter, hade jag behövt något mer att suga i mig än bara en enormt stark huvudroll, något extra ljus i mörkret, speciellt i slutet, men det kom aldrig. Eftersom detta saknades blev Winter’s Bone” ingen film jag vill eller behöver se om. Jag vet inte om jag vill rekommendera eller avråda er från att se ”Winter’s Bone” det får ni nog bäst avgöra själva.
Winter's Bone får en svag fyra av mig.
