death for no reason...

Trots att jag inte har något emot att folk äter kött så drabbas jag då och då av särbehandling i deras sällskap. Dessa människor frågar nyfiket och trevligt, efter det att jag avslöjat att jag är vegetarian (jag äter dock fisk och skaldjur), varför jag bestämt mig för att inte äta kött. Jag lägger fram mina argument och de som frågar accepterar oftast mitt val och går vidare. Det är ju inget nytt längre det här med att avstå från att äta kött, och det är som vilket moraliskt ställningstagande som helst i mina ögon. Men så enkelt är det tydligen inte. Många gånger när jag själv eller tillsammans med andra, köttätare, kommer i vanligt prat om mat och recept så måste många understryka, slänga ur en kommentar åt mitt håll såsom ”ja, fast OJ! det är ju inte så kul för dig att höra, du som inte äter kött”, eller ” alltså man kan välja att ta bort kycklingen också förstås”. Jag blir alltid lika förvånad och svarar förvirrat med ett ”självklart!” och ett leende. Är dom ändå lite provocerade eller är dom rädda att jag tar illa upp?
Många yttrar sig även i banor som ” ja, bara du inte börjar säga till mig hur jag ska äta så bryr jag mig inte.” Då är det väl rimligt att jag anser det samma? Jag lovar att säga ifrån om du viftar med baconet framför mina ögon eller om du försöker komma med en massa banala och felaktiga argument för att jag bör äta kött. Annars bryr jag mig inte nämnvärt om vad dina matvanor är, jag har ätit kött och jag äter fortfarande fisk och skaldjur. Jag äter även ägg fast att jag vet att hönorna har det skit, det känns inte bra, men än så länge så känner jag mig inte redo att ta klivet fullt ut. Jag om någon vet att det inte är lätt att ge upp den livsstilen och därför vet jag att det inte är självklart för alla att låta bli kött även om man vill värna om djuren. Går vi däremot in på frågor såsom päls och jakt så blir det genast andra bullar. Då hugger jag direkt. Och tro inte att ni är smarta när ni nämner saker som ” jag äter egentligen inte så värst mycket rött kött, jag äter mest kyckling och fisk”. Själv kan jag tycka att det värsta man kan äta är just kyckling, eftersom ingen ärligt talat verkligen kan anse att kycklingarna har det bra där i sina trånga burar, där de tvingas äta en massa skit för att bli större och fetare på rekordtid etc. Dom om några har det fan inte bra någonstans. Nä, det är nog bättre ni håller det för er själva då, för ni vinner ingen förståelse eller förlåtelse från mig på den biten.

Despicable Me

Helt OK film. Dock inget mästerverk. Steve Carell, som spelar huvudrollen, och Jason Segel, som spelar antagonisten, är dock passande i rollerna och bidrar med ett eller annat fniss. Jag gillar även den grafiska stilen som de fått till.
Kort och gott en rulle som funkar som en söndagsfilm.

3/5 poäng

Never let me go

Denna film är baserad på boken med samma titel av Kazuo Ishiguro. Jag älskade verkligen hans roman ”Remains of the day”, vilket precis som ”Never let me go” blev återskapad på vita duken. Ishiguro verkar vara mycket för att låta oss lära känna hans karaktärer genom deras egna tankar. Detta är något som är mycket klurigt och nästan omöjligt att återskapa på duken. Precis som filmen ”Remains of the day” så är det många lager som saknas i filmatiseringen av ”Never let me go”. Trots att jag inte läst ”Never let me go” så är det något som jag tydligt märker även i denna återskapelse. Dock blev det inte ett stort problem i ”Remains of the day” om man bara såg den med andra ögon.

Är det något jag verkligen avskyr så är det när en berättelse handlar om två personer som vid tidig ålder, ibland redan i sådär 6-års ålder, blir förälskade i varandra. Men sen en dag händer något och de två personerna (pojke och flicka) kommer bort från varandra. De lever många år åtskilda och skaffar sig andra förälskelser och liv. Men sedan händer plötsligt något och de träffas åter och då kommer det fram till att de aldrig slutat älska varandra. Det hela slutar i att dessa två personer äntligen gifter sig och blir lyckliga för alltid. Inget får mitt ansikte att vrida sig i plågor som denna goja.

Denna historia finns i ”Never let me go” med skillnaden att flickan i berättelsen ”förlorar” sin förälskelse till sin ”bästis”. Jahapp! Då kan väl hon se till att skaffa sig nya vänner och kanske satsa på att bli kär i någon annan tycker ni? Nääääe! Jag förstod dock, eller snarare hoppades, att boken bar på en mer logisk förklaring till varför hon inte går vidare och skaffar sig ett annat liv. Detta är bara en av de flera saker som filmen inte lyckas göra trovärdig. Filmen lyckas aldrig motiverar karaktärernas agerande eller brist på agerande. Det som presenteras är så tunt och otillräckligt och det gör att trovärdigheten brister vid minsta kritiska öga. Jag kunde inte köpa denna, egentligen sorgsna men ändå på något sätt fina, berättelse. Fotot var dock vackert och det var bra skådespelare, t.o.m. Keira Knigthley var bra castad som den bitchiga bästisen. Bara detta lyckades faktiskt lura mig en bra bit in men så fort jag började analysera filmen efteråt, stördes jag av hur fånig och orealistisk den var. Det finns så mycket som gör att storyn inte fungerar. I slutändan sitter jag där med fler frågor än svar. Tråkigt. Dock har jag blivit sugen på att läsa boken, för att se om Ishiguro faktiskt hade några extra lager som ursäktar/förklarar karaktärernas apatiska, omänskliga beteenden.

2/5 poäng

Due date

”Due date”, eller ”Road trip from hell” som jag hellre skulle vilja döpa om den till.
Nedan kommer det finnas spoilers, men eftersom jag absolut måste avråda alla denna upplevelse så kan ni allt fortsätta att läsa som om inget hänt.

Huvudkaraktären Peter, som spelas av Robert Downey Jr, är en stressad affärsman på väg hem till sin fru eftersom det planerade kejsarsnittet stundar. Antagonisten Ethan, som spelas av Zach Galifianakis, som närmast kan liknas vid en Homer Simpson-liknande karaktär, MEN som inte lyckas vara charmig eller rolig en enda gång, trots att han har en runkande hund. Ethan beter sig otroligt överdrivet olämpligt på planet, vilket såklart stället till stora problem för den oskyldige Peter. Så pass att båda två blir utkastade från flygplanet och satta på ”the non fly list”. Allt skiter sig lite mer för Peter och filmen startar nu sin ”komiska” ”udda par/road movie”. Yay! *host*

Redan efter säkert 10-15 minuter in i filmen flyger meningar ur min mun som ”Näääe! Vad är det här!? Lägg ner!”. Dock ville jag ge filmen ytterligare chanser, tydligen lika många chanser som Peter skulle komma att ge den där hemska Ethan, med skillnaden att jag inte blev vän med filmen i slutet. Precis som att jag inte fattade varför Peter gång på gång gav Ethan chanser efter att denne gjort något som utmynnade i att Peter fick en jävla massa överdrivet skit kastat på sig så är jag lika förbluffad över att jag aldrig stängde av filmen. Jag blev som paralyserad, ”vad är detta för skit!?”

Jag gillar Robert Downey Jr, han kan spela väldigt bra och har visat ett flertal gånger att han kan välja en passande och lyckad roll, så varför fick han för sig att spela huvudrollen i denna film? Ja, antagligen för pengarnas skull. Suck. Karaktären är det i sig inget fel på, trots att manuset hela tiden försöker få oss att vilja tycka det. Det verkar som att man ska uppleva Peter som en hetlevrad och sur människa? Men allt jag ser är en ”normal” människa som vill hinna hem till sitt barns födelse. Gång på gång försöker den irriterande Ethan göra taffliga försök att få oss att tycka som honom, att Peter är en ”bad people person”, t.o.m. Peter säger att han är det, men jag kan bara inte köpa det. Om en människa blir pissed för att en främling, en galen främling, får en utsparkad från flyget hem och skjuter honom i brallan, snor plånboken och etc etc, så har vem fan som helst rätt att bli jävligt pissed!? Det spelar ingen roll om denna galna person precis förlorat sin fader och har svårt för att bli lämnad ensam. Det finns inget som en normalt funtad människa skulle förlåta bara för denna ynka lilla detalj. Man blir inte bästis med en sådan person i slutet. Det är inte roligt någonstans. Man skrattar inte, man blir frustrerad över att ”galenheterna” och ”roligheterna” snurrar på som i ett pariserhjul, när en oerhört överdriven orealistisk sak händer kommer det ett förståligt raseriutbrott från Peter som sedan lugnar sig och tycker synd om människan och sedan börjar det om igen, gång på gång, den ena händelsen galnare än den andra. Blargh!

0/5 i betyg

Ursäkterna börjar

Eftersom jag skriver mitt examensarbetet för fulla muggar nu, inlämningen är den 24:e maj, så har jag inte riktigt känt att jag velat spendera min "lediga" tid på att uppdatera bloggen. Så jag är ursäktad ännu en gång. ;)
Idag fick jag dock ett ryck och skrev två ganska långa och två väldigt korta filmrecensioner, som jag kommer lägga upp så fort jag pillat lite mer.

N fick nyligen upp mina ögon för "Badly drawn boy". Denna låt blev genast en av mina favoriter. Den gjorde mig dessutom även övertygad om att bjällror går att använda på ett ypperligt sätt.