Never let me go

Denna film är baserad på boken med samma titel av Kazuo Ishiguro. Jag älskade verkligen hans roman ”Remains of the day”, vilket precis som ”Never let me go” blev återskapad på vita duken. Ishiguro verkar vara mycket för att låta oss lära känna hans karaktärer genom deras egna tankar. Detta är något som är mycket klurigt och nästan omöjligt att återskapa på duken. Precis som filmen ”Remains of the day” så är det många lager som saknas i filmatiseringen av ”Never let me go”. Trots att jag inte läst ”Never let me go” så är det något som jag tydligt märker även i denna återskapelse. Dock blev det inte ett stort problem i ”Remains of the day” om man bara såg den med andra ögon.

Är det något jag verkligen avskyr så är det när en berättelse handlar om två personer som vid tidig ålder, ibland redan i sådär 6-års ålder, blir förälskade i varandra. Men sen en dag händer något och de två personerna (pojke och flicka) kommer bort från varandra. De lever många år åtskilda och skaffar sig andra förälskelser och liv. Men sedan händer plötsligt något och de träffas åter och då kommer det fram till att de aldrig slutat älska varandra. Det hela slutar i att dessa två personer äntligen gifter sig och blir lyckliga för alltid. Inget får mitt ansikte att vrida sig i plågor som denna goja.

Denna historia finns i ”Never let me go” med skillnaden att flickan i berättelsen ”förlorar” sin förälskelse till sin ”bästis”. Jahapp! Då kan väl hon se till att skaffa sig nya vänner och kanske satsa på att bli kär i någon annan tycker ni? Nääääe! Jag förstod dock, eller snarare hoppades, att boken bar på en mer logisk förklaring till varför hon inte går vidare och skaffar sig ett annat liv. Detta är bara en av de flera saker som filmen inte lyckas göra trovärdig. Filmen lyckas aldrig motiverar karaktärernas agerande eller brist på agerande. Det som presenteras är så tunt och otillräckligt och det gör att trovärdigheten brister vid minsta kritiska öga. Jag kunde inte köpa denna, egentligen sorgsna men ändå på något sätt fina, berättelse. Fotot var dock vackert och det var bra skådespelare, t.o.m. Keira Knigthley var bra castad som den bitchiga bästisen. Bara detta lyckades faktiskt lura mig en bra bit in men så fort jag började analysera filmen efteråt, stördes jag av hur fånig och orealistisk den var. Det finns så mycket som gör att storyn inte fungerar. I slutändan sitter jag där med fler frågor än svar. Tråkigt. Dock har jag blivit sugen på att läsa boken, för att se om Ishiguro faktiskt hade några extra lager som ursäktar/förklarar karaktärernas apatiska, omänskliga beteenden.

2/5 poäng