Fniss!

En film man måste se! ; D

Skepsis - Cat in Rain

Nu finns vi här med. Vi micklade ihop en tjusig bild till singeln föreställande sångfågeln själv, Edison. ;D

Finaly!

Hitta fler artister som Skepsis på Myspace Music

Hundra år senare, ett och ett halvt rättare sagt. Jag är sjukt nöjd med vår skapelse och jag hoppas ni som läser gillar vad ni hör. Säg det då i sådant fall! ;P Facebook är tråkigt på det viset, bara en massa "like-tryck" och inget annat.

Annars är det mest bara jobb, jobb och jobb som gäller, varvat med ett Dr Who- och Farscape-avsnitt såklart.

Ny titel

Shit pommes!
Jag har tagit examen! Jag har fortfarande svårt att förstå detta. Idag blir det att fira med klassen. Detta kräver en del sprit i magen för att lilla jag ska palla med och just nu, med lite sprit i magen, känns det som det kommer bli väldans trevligt. ;) Jag sitter och förförfestar, som jag brukar, och lyssnar på Skepsis senaste skapelse som snaaart är färdig. Jag hoppas andra halvan av Skepsis gör färdigt det sista i nästa vecka. Som ett smakprov har jag här lagt upp texten till den.

Cat in rain

Nice and warm inside
Got all I need
Think I’m gonna hide
In this book I read
And outside the rain is pouring
Like it’s been doing all morning

I take another sip
(From the) cup of coffee
It burns my lip
(Better) take it slowly
Then I see something out there
Freezing in the cold in despair

Ref.
Cat in rain
Out in the the wet
How could I ignore

Cat in rain
I’ll never forget
I’ll open my door

Vers 2
Nice and warm inside
Got all I need
You heard I cried
A desperate plead
Still outside the rain is pouring
Like it’s been doing all morning

I make another scratch
(On your) wallpaper
I’m such a lovly catch
(Now) feed me dinner
I’ll take a nap in your lap
Like it or not I am your cat



Jag skickar även med en riktigt bra låt som går varm just nu.




Puss!

death for no reason...

Trots att jag inte har något emot att folk äter kött så drabbas jag då och då av särbehandling i deras sällskap. Dessa människor frågar nyfiket och trevligt, efter det att jag avslöjat att jag är vegetarian (jag äter dock fisk och skaldjur), varför jag bestämt mig för att inte äta kött. Jag lägger fram mina argument och de som frågar accepterar oftast mitt val och går vidare. Det är ju inget nytt längre det här med att avstå från att äta kött, och det är som vilket moraliskt ställningstagande som helst i mina ögon. Men så enkelt är det tydligen inte. Många gånger när jag själv eller tillsammans med andra, köttätare, kommer i vanligt prat om mat och recept så måste många understryka, slänga ur en kommentar åt mitt håll såsom ”ja, fast OJ! det är ju inte så kul för dig att höra, du som inte äter kött”, eller ” alltså man kan välja att ta bort kycklingen också förstås”. Jag blir alltid lika förvånad och svarar förvirrat med ett ”självklart!” och ett leende. Är dom ändå lite provocerade eller är dom rädda att jag tar illa upp?
Många yttrar sig även i banor som ” ja, bara du inte börjar säga till mig hur jag ska äta så bryr jag mig inte.” Då är det väl rimligt att jag anser det samma? Jag lovar att säga ifrån om du viftar med baconet framför mina ögon eller om du försöker komma med en massa banala och felaktiga argument för att jag bör äta kött. Annars bryr jag mig inte nämnvärt om vad dina matvanor är, jag har ätit kött och jag äter fortfarande fisk och skaldjur. Jag äter även ägg fast att jag vet att hönorna har det skit, det känns inte bra, men än så länge så känner jag mig inte redo att ta klivet fullt ut. Jag om någon vet att det inte är lätt att ge upp den livsstilen och därför vet jag att det inte är självklart för alla att låta bli kött även om man vill värna om djuren. Går vi däremot in på frågor såsom päls och jakt så blir det genast andra bullar. Då hugger jag direkt. Och tro inte att ni är smarta när ni nämner saker som ” jag äter egentligen inte så värst mycket rött kött, jag äter mest kyckling och fisk”. Själv kan jag tycka att det värsta man kan äta är just kyckling, eftersom ingen ärligt talat verkligen kan anse att kycklingarna har det bra där i sina trånga burar, där de tvingas äta en massa skit för att bli större och fetare på rekordtid etc. Dom om några har det fan inte bra någonstans. Nä, det är nog bättre ni håller det för er själva då, för ni vinner ingen förståelse eller förlåtelse från mig på den biten.

Despicable Me

Helt OK film. Dock inget mästerverk. Steve Carell, som spelar huvudrollen, och Jason Segel, som spelar antagonisten, är dock passande i rollerna och bidrar med ett eller annat fniss. Jag gillar även den grafiska stilen som de fått till.
Kort och gott en rulle som funkar som en söndagsfilm.

3/5 poäng

Never let me go

Denna film är baserad på boken med samma titel av Kazuo Ishiguro. Jag älskade verkligen hans roman ”Remains of the day”, vilket precis som ”Never let me go” blev återskapad på vita duken. Ishiguro verkar vara mycket för att låta oss lära känna hans karaktärer genom deras egna tankar. Detta är något som är mycket klurigt och nästan omöjligt att återskapa på duken. Precis som filmen ”Remains of the day” så är det många lager som saknas i filmatiseringen av ”Never let me go”. Trots att jag inte läst ”Never let me go” så är det något som jag tydligt märker även i denna återskapelse. Dock blev det inte ett stort problem i ”Remains of the day” om man bara såg den med andra ögon.

Är det något jag verkligen avskyr så är det när en berättelse handlar om två personer som vid tidig ålder, ibland redan i sådär 6-års ålder, blir förälskade i varandra. Men sen en dag händer något och de två personerna (pojke och flicka) kommer bort från varandra. De lever många år åtskilda och skaffar sig andra förälskelser och liv. Men sedan händer plötsligt något och de träffas åter och då kommer det fram till att de aldrig slutat älska varandra. Det hela slutar i att dessa två personer äntligen gifter sig och blir lyckliga för alltid. Inget får mitt ansikte att vrida sig i plågor som denna goja.

Denna historia finns i ”Never let me go” med skillnaden att flickan i berättelsen ”förlorar” sin förälskelse till sin ”bästis”. Jahapp! Då kan väl hon se till att skaffa sig nya vänner och kanske satsa på att bli kär i någon annan tycker ni? Nääääe! Jag förstod dock, eller snarare hoppades, att boken bar på en mer logisk förklaring till varför hon inte går vidare och skaffar sig ett annat liv. Detta är bara en av de flera saker som filmen inte lyckas göra trovärdig. Filmen lyckas aldrig motiverar karaktärernas agerande eller brist på agerande. Det som presenteras är så tunt och otillräckligt och det gör att trovärdigheten brister vid minsta kritiska öga. Jag kunde inte köpa denna, egentligen sorgsna men ändå på något sätt fina, berättelse. Fotot var dock vackert och det var bra skådespelare, t.o.m. Keira Knigthley var bra castad som den bitchiga bästisen. Bara detta lyckades faktiskt lura mig en bra bit in men så fort jag började analysera filmen efteråt, stördes jag av hur fånig och orealistisk den var. Det finns så mycket som gör att storyn inte fungerar. I slutändan sitter jag där med fler frågor än svar. Tråkigt. Dock har jag blivit sugen på att läsa boken, för att se om Ishiguro faktiskt hade några extra lager som ursäktar/förklarar karaktärernas apatiska, omänskliga beteenden.

2/5 poäng

Due date

”Due date”, eller ”Road trip from hell” som jag hellre skulle vilja döpa om den till.
Nedan kommer det finnas spoilers, men eftersom jag absolut måste avråda alla denna upplevelse så kan ni allt fortsätta att läsa som om inget hänt.

Huvudkaraktären Peter, som spelas av Robert Downey Jr, är en stressad affärsman på väg hem till sin fru eftersom det planerade kejsarsnittet stundar. Antagonisten Ethan, som spelas av Zach Galifianakis, som närmast kan liknas vid en Homer Simpson-liknande karaktär, MEN som inte lyckas vara charmig eller rolig en enda gång, trots att han har en runkande hund. Ethan beter sig otroligt överdrivet olämpligt på planet, vilket såklart stället till stora problem för den oskyldige Peter. Så pass att båda två blir utkastade från flygplanet och satta på ”the non fly list”. Allt skiter sig lite mer för Peter och filmen startar nu sin ”komiska” ”udda par/road movie”. Yay! *host*

Redan efter säkert 10-15 minuter in i filmen flyger meningar ur min mun som ”Näääe! Vad är det här!? Lägg ner!”. Dock ville jag ge filmen ytterligare chanser, tydligen lika många chanser som Peter skulle komma att ge den där hemska Ethan, med skillnaden att jag inte blev vän med filmen i slutet. Precis som att jag inte fattade varför Peter gång på gång gav Ethan chanser efter att denne gjort något som utmynnade i att Peter fick en jävla massa överdrivet skit kastat på sig så är jag lika förbluffad över att jag aldrig stängde av filmen. Jag blev som paralyserad, ”vad är detta för skit!?”

Jag gillar Robert Downey Jr, han kan spela väldigt bra och har visat ett flertal gånger att han kan välja en passande och lyckad roll, så varför fick han för sig att spela huvudrollen i denna film? Ja, antagligen för pengarnas skull. Suck. Karaktären är det i sig inget fel på, trots att manuset hela tiden försöker få oss att vilja tycka det. Det verkar som att man ska uppleva Peter som en hetlevrad och sur människa? Men allt jag ser är en ”normal” människa som vill hinna hem till sitt barns födelse. Gång på gång försöker den irriterande Ethan göra taffliga försök att få oss att tycka som honom, att Peter är en ”bad people person”, t.o.m. Peter säger att han är det, men jag kan bara inte köpa det. Om en människa blir pissed för att en främling, en galen främling, får en utsparkad från flyget hem och skjuter honom i brallan, snor plånboken och etc etc, så har vem fan som helst rätt att bli jävligt pissed!? Det spelar ingen roll om denna galna person precis förlorat sin fader och har svårt för att bli lämnad ensam. Det finns inget som en normalt funtad människa skulle förlåta bara för denna ynka lilla detalj. Man blir inte bästis med en sådan person i slutet. Det är inte roligt någonstans. Man skrattar inte, man blir frustrerad över att ”galenheterna” och ”roligheterna” snurrar på som i ett pariserhjul, när en oerhört överdriven orealistisk sak händer kommer det ett förståligt raseriutbrott från Peter som sedan lugnar sig och tycker synd om människan och sedan börjar det om igen, gång på gång, den ena händelsen galnare än den andra. Blargh!

0/5 i betyg

Ursäkterna börjar

Eftersom jag skriver mitt examensarbetet för fulla muggar nu, inlämningen är den 24:e maj, så har jag inte riktigt känt att jag velat spendera min "lediga" tid på att uppdatera bloggen. Så jag är ursäktad ännu en gång. ;)
Idag fick jag dock ett ryck och skrev två ganska långa och två väldigt korta filmrecensioner, som jag kommer lägga upp så fort jag pillat lite mer.

N fick nyligen upp mina ögon för "Badly drawn boy". Denna låt blev genast en av mina favoriter. Den gjorde mig dessutom även övertygad om att bjällror går att använda på ett ypperligt sätt.

Fejjan gav inspiration och engagemang!

Fejjan har en massa olika politiska events där man kan göra sin röst hörd. På något sätt blir vi alla plötsligt så lagomt engagerade att vi klickar i att vi ska medverka på eventet och sprider budskapet vidare till våra vänner, för att sedan sjunka ner i soffan igen och gnälla över vår bukfetma (alltså nu pratar jag bara om mig själv). Men denna gång engagerade jag mig till det yttersta! Det krävdes att man i eventet skulle byta ut sin presbild mot en bild där två av samma kön kysser varandra. Jag kunde ha nöjt mig med att googla fram en bild på fejk- lesbian-bandet T.a.t.u. men jag valde att gå steget längre, jag ritade min alldeles egna bild istället. Yay me!

Nattens väktare

Denna film är baserad på Sergej Lukajanenkos bok "Nattens väktare".
Det var meningen att jag skulle läsa boken först men det blev aldrig av att jag köpte den. Det var faktiskt John Ajvide Lindqvist som tipsade om boken och han har även nämnt att filmen var en helt okej filmatisering av boken. Eftersom jag älskar Ajvide och att jag fått intrycket av att han faktiskt har bra smak, i alla fall vad gäller musik, så kunde jag inte låta bli att påverkas, så till den grad att jag köpte filmen när jag såg den på scifi-bokhandeln senast.

Historien som sådan är intressant och jag förstår varför Ajvide gillar den. Den är dock ingen skräckis, den är snarare märklig, svart, knasig och lite komisk. Filmen känns dock som att den bara skrapar på ytan på en större värld, på ett fåtal personer och historier, som ett avsnitt i en tv-serie med fokus på en person och dess utveckling. Jag vill veta mer men jag får nöja mig med vad jag får, i alla fall i filmen. Jag hoppas jag kan få mer om jag läser boken och det bådar gott att det även finns två uppföljare som verkar gå in mer på djupet. ”Nattens väktare” är på ryska men det är inte därför jag inte riktigt hänger med hela tiden. Filmen känns ryckig och förvirrande stundtals gånger men den är klart underhållande när jag väl hänger med. Jag gillar hur kameraåkningar och effekter påminner om Jean-Pierre Jeanets stil med knasiga inzoomningar och lek med vinklar. Vissa av karaktärerna känns även de inspirerade från Jeanets verk. Och det är det ju inget fel på i min bok. Allt som allt var filmen helt OK och ett stort plus att den frångott det trista oinspirerande filmandet som annars är norm i denna typ av filmer. ”Nattens väktare” gjorde mig även väldigt sugen på att faktiskt läsa boken.

3/5

True Grit

Coen-bröderna har gjort en hel del bra filmer men också en del som inte fallit mig i smaken. Jag har även kommit att bli svag för filmer med western-teman och jakten-efter-något-eller-någon- historier. Just därför hoppades jag att ”True Grit” skulle bli ett trevligt och roligt äventyr i ren Coen-anda, just det som gör deras filmer bra. Men allt denna film bjöd på var två lysande karaktärer, en tuff och envis 14-årig flicka, spelad av Hailee Steenfield, och ett härligt gamalt fyllo, spelad av Jeff Bridges, som både får en att skratta och känna värme. Det blir i och för sig en trevlig road trip i westernmiljö men jag saknar den där vändningen. När huvudkaraktären når sitt mål glömde de bort att göra något med det. Detta för mig raserade nästan hela äventyret. Slutet gav inte huvudkaraktärerna den där förändringen som de borde ha fått genom att ha varit med om sitt gemensamma äventyr. De har heller inte fördjupat sina relationer med varandra. ”True Grit” är ingen film jag anser att man måste se. Det som gjorde filmen sevärd var de två karaktärerna och speciellt Haliee Steenfields prestationer samt western-miljöäventyret. Men utan ett bra slut att knyta ihop säcken med så lämnar den mig med en känsla av att ha blivit blåst på konfekten.

3½ poäng

Snäll mot mig själv

Det har inte uppdaterats så mycket här på sistone. Jag skyller på hemtenta och alldeles för mycket Sims Medieval-spelande som jag köpte till mig själv i födelsedagspresent. Jag har suttit och spelat till 5 på morgnarna och förundrats var tiden tog vägen. Det är helt sjukt hur vissa spel kan få en att tappa både tid och rum så totalt. Jag kommer att recensera det spelet lite senare i veckan (hoppas jag), jag ligger även efter i filmrecenserandet och snart ska jag även skriva en recension av Ajvides senaste bok. Så det är mer som väntar.

Igår passade jag på att faktiskt rita lite. Jag kollade igenom en massa fotografier som jag samlat på mig på vänner, mig själv och katterna. Jag fastnade för ett kort på mig själv och bestämde mig för att utgå lite löst från just det kortet. Är det något jag lärt mig så är det att aldrig mer lägga ner vikt i att det ska bli likt eller perfekt. Så jag beslöt mig för att rita mig själv som en alvliknande varelse. Näsan blev för lång men det gjorde ju inget eftersom det var en fiktiv varelse och inte en människa. Det gick jättebra att rita när jag hade det tankesättet. Inga fler besvikna miner från min sida. Jag ska absolut fortsätta att tänka så när jag ska rita av något i fortsättningen. Blir det inte likt eller något blir fel i proportionerna så anpassa din design efter det istället för att bli besviken på dig själv. Det störiga nu är dock att vår alltiallo-skrivare gått sönder så jag kunde inte scanna in bilden. Jag fick plocka fram kameran och göra så gott jag kunde i photoshop för att göra den rättvisa.

Nowhere boy

Filmen som berättar om Lenons uppväxt, om hans relation till sin mor och moster, alltså INTE om hur Beatles kom till. Jag måste poängtera att jag inte är något stort Beatles eller Lenon fan, mer än vad man bör vara i alla fall. Jag hade inga förväntningar alls. Efter jag sett ”Nowhere boy” blev jag glad att jag kunde se filmen som bara en ”vanlig drama”, om en person som hade en svår uppväxt, inte om kändisen Lenons svåra uppväxt. Men jag blev dock, när filmen var slut, nyfiken på hur det gick sen för Lenon. ”Nowhere boy” var riktigt gripande i några scener och höll hela tiden mitt intresse uppe. Aaron Johnson, som spela John, gjorde ett bra jobb. Den enda film jag tidigare sett honom i är ”Kick Ass”, där han också spelar huvudrollen, och det kan tyda på att han har ett bredare spektra som skådis.
Vad är dåligt då? Mja, svårt att säga, men "Nowhere boy” sakna det där lilla extra, det lilla extra som skulle få den att bli mer än en svag fyra.

4/5 i betyg

The Social Network

En film som handlar en smart datanörd, Mark Zuckerberg, som lyckas stort ”American dream style” när han skapar facebook (afan). Dock är tydligen Zuckerberg inte världens trevligaste person, han är minst sagt en riktigt douche, speciellt mot det kvinnliga könet. Som min sambo ironiskt sade, ”vad är detta? Män som hatar kvinnor 2?” Jag började snabbt älskar att hata Zuckerbergkaraktären. Såklart är denna film inte menad som en korrekt skildring över Zuckerberg och facebook, de är mest som medel att berätta en historia om amerikansk collage-kultur, företags-kultur, och såklart, sociala nätverk. Jesse Eisenberg som spelar Zuckerberg är väldigt passande för denna roll. ”The social Network” lyckas hålla intresset kvar filmen igenom tack vare den bra klippningen. Eftersom det är David Fincher vi har att göra med så går fotot i det vanliga mörka och skitiga stuket, som otroligt nog faktiskt gör sig bra i denna miljö. Extra plus för Reznors musikaliska bidrag dessutom.

4/5 i betyg.

Scott Pilgrim vs. the World

Underhållande och väldigt trevlig att se på om man inte orkar med att sätta sig in i en tung handling, och det är i alla fall något jag inte alltid har lust till. Tv-spels-filmformatet kan liksom inte ge något mer än underhållning och humor. ”Scott Pilgrim vs. the World ” är en underbar film för den tv-spelsnördiga personen, som jag (och hipsters). Varning för att man blir tokigt sugen på att spela Zelda dock. ;D Ett litet störningsmoment i filmen var dock att karaktärerna var tvungna att understryka att det är fel att slå tjejer bara för att man är kille, i denna film är ju brudarna grymma på att slåss ju, så vafan!? Men det är väl så hårt inpräntat i folks huvuden. A fair fight is a fair fight, eller? Michael Cera spelar huvudrollen och han börjar man ju nästan tröttna på nu. Han kan väl spela annat än den töntiga karaktären som vi lärde känna i ”Arrested Development”, eller? men han funkar absolut bra som Scott Pilgrim.

3/5 i betyg.

Black Swan

Denna film är regisserad av Daren Aronofsky, som har bjudit på några helt ok filmer såsom ”The Wrestler” och ”Pi”, som faktiskt var riktigt bra enligt min mening, sen har vi överskattade filmer, som dåliga ”The Fountain” och halvbra ”Requiem for a dream”. Med detta i minnet kunde ”Black Swan” bli antingen riktigt bra eller hur kass som helst. ”Black Swan” gör definitivt att Aronofsky får ytterligare en bra film på sin meritlista, en film han kan vara stolt över. ”Black Swan” leker verkligen med ens psyke, filmen är vacker men också obehaglig. Precis som Portmans karaktär så vet man inte vad som är verkligt eller ej. Det är riktigt rysligt. Att Natalie Portman vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för denna film gör mig nöjd, hon förtjäna den verkligen. Jag blev även mycket imponerad över hur väl Svansjöns musik återanvänds och hur filmen reflekterar musiken otroligt bra. Jag vågar inte säga så mycket mer än så, jag hatar att spoila minsta lilla. Men se den!

4/5 i betyg.

Winter's bone

Denna film har tydligen blivit beskriven som en deckare av många, och ja det finns ett mysterium men det är inte det som är det viktiga. Huvudrollspersonen är inte ens intresserad av själva mysteriet, vilket hon flera gånger poängterar, hon vill bara lösa sina problem, något även jag kände. Jag var absolut intresserad av hur det skulle gå men inte hur saker och ting egentligen låg till. Denna film skrek snarare bara misär och ångest långa vägar. Detta behöver inte vara något negativt och med en sådan underbar och stark huvudkaraktär som 17-åriga Ree så kunde jag hela tiden hålla huvudet ovanför ytan och kippa efter anda. Även karaktären Teardrops, som hade många olika lager av sött och salt, växte i mina ögon allt eftersom filmen rullade på. ”Winter’s Bone” lyckades även med att få mig att känna med Ree, hennes otrygghet, osäkerhet och rädsla för vad som kan hända härnäst då hon träffar andra karaktärer i filmen. Det som drog ner mitt betyg för Winter’s Bone” var klart det stundtals sega tempot som gjorde att filmen stod stil och trampade vatten, vilket gjorde mig mest förvirrad över var filmen var på väg. Eftersom jag upplevde filmen så ångestfylld i allt vad handling, foto, musik och tempo heter, hade jag behövt något mer att suga i mig än bara en enormt stark huvudroll, något extra ljus i mörkret, speciellt i slutet, men det kom aldrig. Eftersom detta saknades blev Winter’s Bone” ingen film jag vill eller behöver se om.

Jag vet inte om jag vill rekommendera eller avråda er från att se ”Winter’s Bone” det får ni nog bäst avgöra själva.

Winter's Bone får en svag fyra av mig.

Årets första femma!

Och nu, en liten filmrecension.

Jag har, hör och häpna, redan i år sett en film som jag gett högsta betyg. Mitt filmår börjar alltså riktigt bra.
Jag såg en trailer av denna film för cirka ett halvår sedan och kände direkt bara på stilen, den är leranimerad, att jag var tvungen att se ”Mary and Max”.
Nu har jag alltså äntligen sett den och "Mary and Max" är så mycket mer än bara en trevlig leranimerad film. Man kan inte annat än att bli tagen av denna sorgsna men ändå fina historia om vänskap. Vänskapen mellan en 8-årig flicka från Melbourne och en 44-årig man från New York. Mer tänker jag inte berätta om storyn, det får ni se själva.
De två huvudrollerna är så otroligt charmiga, roliga, fina och sorgliga på samma gång. Man kan inget annat än att älska dem. Resterande karaktärer är även de riktigt roliga och sorgsna. Det som får mig att sugas in i stämningen ännu mer är att när vi får se flickan i Melbourne så går alla nyanser i brunt medan det i New York går i grått. Det är en trevlig touch tycker jag.

"Mary and Max" får verkligen en speciell plats i mitt filmbultande hjärta.

Renovering

Renovering av kök är nu inlett. Än så länge har jag hyvla ner tre lager tapet och spacklat hål. Jag har redan fått arbetsskador, i form av skinnflådda händer och träningsvärk, men det hör liksom till. Det är riktigt trevligt och rogivande att fixa i hemmet minsann,sambon ligger dock på latsidan och verkar inte minsta intresserad av spektaklet.
Jag håller även på med en serie, får se när den blir färdig. Det är svårt att skapa när man så ytterst sällan får det där skaparsuget. Jag får helt enkelt schemalägga mitt skapande för att det överhuvudtaget ska skapas något. Det känns riktigt sorgligt men vad ska man göra?

Ikväll blir det kvalitetstid med Mr P unt me. Då vankas det vin, naturgodis och filmen "Mary and Max".

Sweet!

Same same

Här är en seriebild som jag kanske gjorde cirka 2006. Den beskriver den dubbelmoral som jag ofta fick vara med om under hela min uppväxt, och därför kommer denna typ av serie alltid vara passande för mig. Jag tog fram bilden för några dagar sedan och ändrade lite på själva utseendet, med nya och bättre frisyrer etc.

Klicka för större bild.

more changes

De senaste månaderna har jag varit sugen på att börja göra serier igen. Det var säkerligen senast 2003 som jag gjorde något. För några dagar sedan fick jag lite sug och tog fram de gamla serierna i photoshop för att dels läsa, dels fräscha till dem lite. Jag var spänd på om de skulle funka än idag, ni vet, man förändras ju. Å snacka om att jag hade. Min längsta och bästa serie jag gjorde hette "Bussresan". Den var cynisk och riktigt bitter, precis som jag var på den tiden. Det var ju kul med sådana serier då och jag hade mycket irritation jag ville få ur mig, tydligen. Jag kommer ihåg hur nöjd jag var med mitt verk.
När jag läste "Bussresa" nu, x antal år senare, fångades jag inte riktigt av samma känsla. Jag kände hur jag mening efter mening blev allt mer sur och irriterad på dessa karaktärer och deras bittra och sura gnällande. " Men om det är så jävla jobbigt att åka buss så gör det inte då!?"

Här ska ni får se. hihi. Klicka för större bild.

changes

Jaha! då börjar vi på ny kula då. Med ny blogg och nya friska tag.
Jag borde vara duktig och fundera ut lite bättre vad mina mål med denna blogg ska vara och vilka mina strategier bör vara för att jag ska nå dessa mål, men då skulle jag ju faktiskt ha nytta av något jag lärt mig från verksamhetsstyrningslektionerna. Och det är inget jag vill bevisa, och duktig är jag väl bara jag lyckas skriva i denna blogg åtminstone någon gång i veckan? Dessutom skulle det betyda att mitt "konstnärliga" jag skulle tyna bort ännu mer, och så kan vi ju icke ha det! Nä det får bli ren och kär "hurellervadjagkännerförblogg", sådär spontan och ostrukturerad. Men det lär ju inte vara så galet spontant om jag säger att jag gärna skriver om mina nöjen, tankar och funderingar samt lägger upp en hel del av mina egna kreationer i former som ljud och bild (inte filmer). Förvirrat? jo, jag tenderar att skapa förvirring när jag ska skriva fyndigt. Hur ska detta gå? Stay tuned!

Det vara allt för mig i denna stund. Nu blir det att spela lite druid i WoW istället för att plugga inför informatiktentan på onsdag. ;D